Startpunkten Del 3

Roten till problemet

”Sanningen om lidandet,” sa Buddha, ” måste utforskas i sin helhet.” Natten då han blev upplyst satte han sig ned fast besluten att inte resa sig upp förrän han förstått hur lidandet uppstår och hur det kan släckas ut.

Vad är lidande?

Han såg tydligt att lidandet finns. Detta är ett oundvikligt faktum, hur obegripligt det än är. Lidandet börjar då livet börjar. Vi har inga minnen av vår tillvaro i livmodern, men vi vet att vi föds gråtandes. Födelsen är ett stort trauma.

Då vi en gång fötts måste vi möta det lidande som sjukdom och åldrande medför. Och hur sjuka och skröpliga vi än blir, vill vi inte dö eftersom döden är ett stort lidande. Alla levande varelser måste möta allt detta elände och under livets gång möter vi också andra lidanden – olika slags fysisk och mental smärta. Vi dras in i obehagligheter och skiljs från det behagliga. Vi får inte vad vi vill ha – och får i stället sådant vi inte vill ha. Allt detta är lidande.

Dessa exempel på lidande är lätta att förstå för var och en som tänker efter. Men den blivande Buddha nöjde sig inte med begränsade, intellektuella förklaringar. Han fortsatte utforska sitt inre för att finna den verkliga orsaken till lidandet, och han fann att ”lidande är att klamra sig fast vid de fem grupperna”. Djupast sett är lidandet att envist klänga fast vid kropp och sinne, med deras medvetande, urskiljning, förnimmelse och reaktion.

Människor klamrar sig fast vid sin identitet – sitt mentala och fysiska väsen – fastän det enda som finns är ständigt pågående processer. Att klänga sig fast vid en falsk bild av sig själv, vid något som ständigt förändras, är lidande.

(Här kan man läsa boken ” En ny jord” av Eckhart Tolle för att verkligen fördjupa sig och se vad Buddha menade med fastklamrad vid sin falska identitet)

Fastklamrandet

Det finns flera slags fastklamrande, eller bundenhet. Det första är att klamra sig fast vid vanan att söka sinnerlig njutning. En missbrukare tar droger för att uppleva de behagliga förnimmelser som drogen ger, fastän han vet att detta ökar hans beroende. På samma sätt har vi blivit beroende av detta tillstånd av längtan.

Så fort ett begär blir tillfredsställt skapar vi ett nytt. Vad vi längtar efter har egentligen inte så stor betydelse: faktum är att vi försöker upprätthålla ett tillstånd av konstant begär, eftersom själva begäret i sig ger upphov till en behaglig förnimmelse inom oss som vi vill förlänga. Begär blir till en vana som vi inte kan bryta, ett beroende. Och precis som en missbrukare vänjer sig vid sin drog och behöver allt större doser för att känna sig berusad, blir våra begär starkare ju mer vi försöker tillfredsställa dem.

Så här kan vi aldrig bli fria från begär. Och så länge vi sitter fast i begär kan vi inte vara lyckliga.

Vi klamrar oss också fast vid ”jaget”, egot, den bild vi har av oss själva.

För var och en av oss är ”jag” den viktigaste personen i världen. Vi beter oss som en magnet omgiven av järnfilspån: den ordnar automatiskt spånen i ett mönster, centrerat kring sig själv. Lika oreflekterat försöker vi instinktivt att ordna världen efter våra önskningar, genom att dra till oss det behagliga och stöter bort det obehagliga. Men vi är inte ensamma i världen – ett”jag” kommer alltid i konflikt med ett annat ”jag”. Det mönster som var och en försöker skapa störs av andra magnetfält, och även vi blir indragna eller bortstötta. Resultatet kan bara bli olycka, lidande.

Inte heller är våran bundenhet begränsad till”jag” utan den omfattar också ”mitt” - det som tillhör mig. Var och en av oss klamrar sig fast vid det vi äger, eftersom vi förknippar det med oss själva och det stödjer vår bild av ”jag”. Ett sådant fastklamrande skulle inte skapa problem om det jag kallar ”mitt” var evigt, och ”jag” fanns kvar att njuta av det i all evighet. Men faktum är att detta ”jag” förr eller senare skiljs från detta ”mitt”. Det kommer alltid en dag då de skiljs åt. Ju mer vi klamrar oss fast vid ”mitt” desto större blir lidandet när den dagen kommer.

Och bundenheten sträcker sig ännu längre: till våra åsikter och det vi tror på.

Det spelar ingen roll vad vi tycker eller tror, om det är rätt eller fel – om vi klamrar oss fast vid våra uppfattningar blir vi olyckliga. Vi är övertygade om att våra åsikter och traditioner är bäst, och blir upprörda när de än kritiseras. Om vi försöker förklara våra åsikter och de inte godtas så blir vi upprörda. Vi inser inte att var och en har sin egna tro. Det är lönlöst att diskutera vilken åsikt som är den rätta.

Det är mer givande och lägga alla åsikter åt sidan och försöka se verkligheten som den är.

Slutligen klamrar vi oss fast vid religiösa bruk och ceremonier. Vi har en tendens att betona religionens yttre former i stället för dess inneboende mening. Vi tycker att den som inte följer dessa yttre former inte är sant religiös. Vi glömmer att utan sin kärna, blir religionens yttre former ett tomt skal. Att läsa böner och utföra ceremonier är en fromhet som saknar värde, om sinnet förblir uppfyllt av ilska, åtrå och illvilja.

Del 4 fortsättning på ”Roten till problemet. ::: Betingad uppkomst: Kedja av orsaker och verkan som ger upphov till lidande: