Självbilder styr hur vi mår i livet

Självbilder styr hur vi mår i livet

En negativ självbild kan bidra till att människor ramlar rakt ner i ett svart hål. Men, enligt psykoterapeuten och författaren Marta Cullberg Weston, går det att styra över de negativa inre tankarna och inse att man inte är något hjälplöst offer. – Vi kan alla få ett gott liv om vi lär känna våra inre självbilder, säger hon.

Dokusåpor. Förnedringsteve. Talangtävlingar. Kroppsfixering. Programledarjobb. Skönhetsoperationer.
Att många så desperat vill synas för att känna att de finns – det kallar Marta Cullberg Weston för självkänslostress: Vi lägger vikt vid det yttre i jakten på att bygga upp den egna självkänslan. Men på lång sikt kan vi bara få ett gott liv om vi lär känna det som ligger ytterligare en bit in, nämligen våra inre självbilder, förklarar hon.
– Människor pratar hela tiden om självkänsla, men jag har fått klart för mig att bakom den ligger alltid självbilder. Det är dessa som styr våra liv och hur vi mår, säger Marta Cullberg Weston, psykoterapeut och författare.

Efter en handfull tidigare böcker kom hon i september ut med Ditt inre centrum. Om självkänsla, självbilder och konturen av ditt själv (Natur och kultur). Till saken hör att hon bott tio år i USA – ett land där folk får ett begränsat antal terapitimmar på sin försäkring. 15 gånger, that's it. Så hon tog fasta på sin utbildning i symboldrama och bad klienterna tänka i symboler – ”för då går arbetet fortare”:
– Då får de kontakt med tidiga självbilder och hamnar rakt ned i sin personliga historia. Inre bilder för upp känslor så det bara … svosch … säger Marta Cullberg Weston och gör ett ljud för att illustrera farten.
– Den inre världen har lagrats i form av bilder, som alla är ihakade i olika känslor. De hör så intensivt ihop med varandra. Så det gäller att hitta det där inre bildpaketet, där finns dofter, minnen, allt!

Marta Cullberg Weston definierar självkänsla som ett resultat av en mängd olika, inre självbilder som vi bär med oss och som ger oss just en känsla för oss själva. Positiva respektive negativa självbilder är nämligen helt avgörande för om vi tycker vi är värdefulla, värda att bli älskade – av både andra och oss själva.
Hur får man syn på det här inre bildpaketet? Ett sätt att är att låta klienten tänka på en blomma. Vilken sort är du? undrar Marta Cullberg Weston. En kvinna hon haft i terapi föreställde sig en gerbera, den där stora ringblomman med stjälken lindad i ståltråd – som om hon var avskuren från rötterna och inte kunde bära sig själv. Hon stod mitt i en livskris och såg sig som en som behövde stöd, näring och förankring.
– Blommans symbolvärde ger just den där starka känslan av hur man ser på sig själv i nuläget, säger Marta Cullberg Weston. Den självbild som är mer konstant underliggande kommer fram i ett längre arbete med inre bilder och tar tid innan den får gestalt.

Som terapeut har hon sett många bära på ett sårat, inre barn som de kan få kontakt med just genom symboldramat. Då kan hon be klienten blunda och färdas till barndomsminnena, till exempel så här: Du är fem år, en dörr öppnas och du står i ditt föräldrahem. Vad händer?
Självbilderna byggs nämligen in genom de speglingar som barnet får i alla vardagliga situationer tillsammans med föräldrarna – ofta långt innan vi hunnit få ett språk.
– När föräldrarna svarar på våra behov som barn upptäcker vi oss själva – vi får syn på våra egna konturer. Det bästa för barnet är att det får hjälp med att sätta ord på alla sina känslor och att dessa accepteras utan negativa värderingar.
Men också när föräldern inte svarar alls på barnets reaktioner sker en spegling, menar hon. Särskilt svårt är det om någon av föräldrarna dricker eller är deprimerad, för ett barn som känner sig negligerat tolkar situationen till en negativ bild av sig själv. ”Jag duger inte, det är något fel på mig, jag är inte värd att älskas …” Dessa bilder ligger ofta kvar på djupet och påverkar oss även som vuxna.
– Men de bygger på missuppfattningar, konstaterar Marta Cullberg Weston. Små barn längtar efter att förstå sin omvärld men gör ofta feltolkningar, som att ta på sig skulden när föräldrarna inte speglar dem. Det ställer till problem, men betyder knappast att de inte älskar sina barn!

Feltolkningen, ”jag är inte värd att älskas”, kan bidra till en ständig självkritik som Marta Cullberg Weston känner igen hos dem som terroriseras av dålig självkänsla. Många är så vana vid att leva med dessa tankar att de inte märker dem – ”som att ha P3 på för jämnan”, som hon säger. Därför är det viktigt att få stopp på denna inre, negativa dialog som hon menar ständigt undergräver självkänslan.
– Negativa självbilder kan också bidra till att människor ramlar rakt ned i nattsvarta hål av förtvivlan eller oro. Jag brukar likna det vid en metkrok från nuet som hakar i känslor från långt tidigare i livet, något som med det lilla barnets perspektiv var förödande.
När man upptäcker vad som gör att man reagerar oproportionerligt starkt kanske man själv kan börja läka den ursprungliga orsaken, förklarar Marta Cullberg Weston. Vad hände i barndomen? Det gäller att upptäcka vilka gropar man brukar ramla
i, kravla sig upp och tala med sig själv i en positiv, inre dialog.
– Kanske inser man att det går att styra de inre tankarna, att man inte är något hjälplöst offer.

Hur gör man?
– Det är ofta livskriser som är startpunkten för arbetet att förstå sig själv. Visst, det håller vi på med hela livet, att förstå oss själva bättre. Men ibland stöter vi på saker som gör att vi verkligen kan åstadkomma en förändring.
Det handlar om försvaren som vi utvecklat mot den smärta vi upplevde i barndomen, och att dessa bara har en viss hållbarhetstid, förklarar Marta Cullberg Weston. Rätt vad det är har vi inte en chans att undvika det som gör ont inuti. Ofta kan det bero på att partnern eller någon annan trycker på en viss känslomässig knapp. ”Tyvärr”, som hon tillägger.

Tyvärr? Är det inte bara bra?
– Nej, jag säger tyvärr – eftersom folk sällan jobbar med det. Då blir upplevelsen bara en massa smärtsamma känslor utan förändring. Men den som lyckas förbättra sin självkänsla får energi över i stället för att bli så totalupptagen av sig själv som man blir med en ständig, kritisk dialog inombords.

Om man har stora, otillfredsställda behov från barndomen?
– Då kan det bli jättejobbigt för partnern. Det brukar jag kalla för att man har hål i skeden: Hur mycket man än matar sig, rinner näringen ut på vägen. Den negativa självbilden gör att man inte vågar lita på den bekräftelse man får från omgivningen och så behöver man ständigt mera, säger hon.

Ibland under vårt samtal tänker jag på människor som verkar ha en ganska god självkänsla, för att i nästa stund se samma person med en dålig självkänsla. Hur hänger det ihop?
– Det är oerhört förenklat att tala om antingen god eller dålig självkänsla, utbrister Marta Cullberg Weston. Även med i huvudsak god självkänsla kan man ha sårbara punkter, sådana som får en i gungning. Jag tycker snarare att vi alla bär på ett självbildsbibliotek, där olika bilder aktualiseras i olika lägen.
Vilken grundstämning vi har beror på hur huvuddelen av självbilden ser ut. Sårbara punkter handlar om att vi fixerats vid en punkt i utvecklingen, där smärtsamma ursprungskänslor kastar ner oss i fallgropar och nattsvarta hål. Först när vi blir medvetna om sådana ursprungskänslor kan vi lära oss att läka dem och kompensera för dem. Med åren tenderar vi också att acceptera oss själva bättre.

Att förbättra sin självkänsla är för Marta Cullberg Weston detsamma som att arbeta för att få ett gott liv. Det är då vi har en chans att bli vuxna och visa personer som kan bottna i sig själva. Och om man har en god självkänsla kan man sätta gränser, då låter man sig inte behandlas illa, poängterar hon.
– Det är underbart att se när människor får syn på sina negativa självbilder och inser att dessa kan bero på vantolkningar. Det är som en revolution, den stund de kommer ner till kärnan och kan tycka om sig själva! Man kan säga att de har hittat hem.