Självbilder styr hur vi mår i livet

Självbilder styr hur vi mår i livet

En negativ självbild kan bidra till att människor ramlar rakt ner i ett svart hål. Men, enligt psykoterapeuten och författaren Marta Cullberg Weston, går det att styra över de negativa inre tankarna och inse att man inte är något hjälplöst offer. – Vi kan alla få ett gott liv om vi lär känna våra inre självbilder, säger hon.

Dokusåpor. Förnedringsteve. Talangtävlingar. Kroppsfixering. Programledarjobb. Skönhetsoperationer.
Att många så desperat vill synas för att känna att de finns – det kallar Marta Cullberg Weston för självkänslostress: Vi lägger vikt vid det yttre i jakten på att bygga upp den egna självkänslan. Men på lång sikt kan vi bara få ett gott liv om vi lär känna det som ligger ytterligare en bit in, nämligen våra inre självbilder, förklarar hon.
– Människor pratar hela tiden om självkänsla, men jag har fått klart för mig att bakom den ligger alltid självbilder. Det är dessa som styr våra liv och hur vi mår, säger Marta Cullberg Weston, psykoterapeut och författare.

Efter en handfull tidigare böcker kom hon i september ut med Ditt inre centrum. Om självkänsla, självbilder och konturen av ditt själv (Natur och kultur). Till saken hör att hon bott tio år i USA – ett land där folk får ett begränsat antal terapitimmar på sin försäkring. 15 gånger, that's it. Så hon tog fasta på sin utbildning i symboldrama och bad klienterna tänka i symboler – ”för då går arbetet fortare”:
– Då får de kontakt med tidiga självbilder och hamnar rakt ned i sin personliga historia. Inre bilder för upp känslor så det bara … svosch … säger Marta Cullberg Weston och gör ett ljud för att illustrera farten.
– Den inre världen har lagrats i form av bilder, som alla är ihakade i olika känslor. De hör så intensivt ihop med varandra. Så det gäller att hitta det där inre bildpaketet, där finns dofter, minnen, allt!

Marta Cullberg Weston definierar självkänsla som ett resultat av en mängd olika, inre självbilder som vi bär med oss och som ger oss just en känsla för oss själva. Positiva respektive negativa självbilder är nämligen helt avgörande för om vi tycker vi är värdefulla, värda att bli älskade – av både andra och oss själva.
Hur får man syn på det här inre bildpaketet? Ett sätt att är att låta klienten tänka på en blomma. Vilken sort är du? undrar Marta Cullberg Weston. En kvinna hon haft i terapi föreställde sig en gerbera, den där stora ringblomman med stjälken lindad i ståltråd – som om hon var avskuren från rötterna och inte kunde bära sig själv. Hon stod mitt i en livskris och såg sig som en som behövde stöd, näring och förankring.
– Blommans symbolvärde ger just den där starka känslan av hur man ser på sig själv i nuläget, säger Marta Cullberg Weston. Den självbild som är mer konstant underliggande kommer fram i ett längre arbete med inre bilder och tar tid innan den får gestalt.

Som terapeut har hon sett många bära på ett sårat, inre barn som de kan få kontakt med just genom symboldramat. Då kan hon be klienten blunda och färdas till barndomsminnena, till exempel så här: Du är fem år, en dörr öppnas och du står i ditt föräldrahem. Vad händer?
Självbilderna byggs nämligen in genom de speglingar som barnet får i alla vardagliga situationer tillsammans med föräldrarna – ofta långt innan vi hunnit få ett språk.
– När föräldrarna svarar på våra behov som barn upptäcker vi oss själva – vi får syn på våra egna konturer. Det bästa för barnet är att det får hjälp med att sätta ord på alla sina känslor och att dessa accepteras utan negativa värderingar.
Men också när föräldern inte svarar alls på barnets reaktioner sker en spegling, menar hon. Särskilt svårt är det om någon av föräldrarna dricker eller är deprimerad, för ett barn som känner sig negligerat tolkar situationen till en negativ bild av sig själv. ”Jag duger inte, det är något fel på mig, jag är inte värd att älskas …” Dessa bilder ligger ofta kvar på djupet och påverkar oss även som vuxna.
– Men de bygger på missuppfattningar, konstaterar Marta Cullberg Weston. Små barn längtar efter att förstå sin omvärld men gör ofta feltolkningar, som att ta på sig skulden när föräldrarna inte speglar dem. Det ställer till problem, men betyder knappast att de inte älskar sina barn!

Feltolkningen, ”jag är inte värd att älskas”, kan bidra till en ständig självkritik som Marta Cullberg Weston känner igen hos dem som terroriseras av dålig självkänsla. Många är så vana vid att leva med dessa tankar att de inte märker dem – ”som att ha P3 på för jämnan”, som hon säger. Därför är det viktigt att få stopp på denna inre, negativa dialog som hon menar ständigt undergräver självkänslan.
– Negativa självbilder kan också bidra till att människor ramlar rakt ned i nattsvarta hål av förtvivlan eller oro. Jag brukar likna det vid en metkrok från nuet som hakar i känslor från långt tidigare i livet, något som med det lilla barnets perspektiv var förödande.
När man upptäcker vad som gör att man reagerar oproportionerligt starkt kanske man själv kan börja läka den ursprungliga orsaken, förklarar Marta Cullberg Weston. Vad hände i barndomen? Det gäller att upptäcka vilka gropar man brukar ramla
i, kravla sig upp och tala med sig själv i en positiv, inre dialog.
– Kanske inser man att det går att styra de inre tankarna, att man inte är något hjälplöst offer.

Hur gör man?
– Det är ofta livskriser som är startpunkten för arbetet att förstå sig själv. Visst, det håller vi på med hela livet, att förstå oss själva bättre. Men ibland stöter vi på saker som gör att vi verkligen kan åstadkomma en förändring.
Det handlar om försvaren som vi utvecklat mot den smärta vi upplevde i barndomen, och att dessa bara har en viss hållbarhetstid, förklarar Marta Cullberg Weston. Rätt vad det är har vi inte en chans att undvika det som gör ont inuti. Ofta kan det bero på att partnern eller någon annan trycker på en viss känslomässig knapp. ”Tyvärr”, som hon tillägger.

Tyvärr? Är det inte bara bra?
– Nej, jag säger tyvärr – eftersom folk sällan jobbar med det. Då blir upplevelsen bara en massa smärtsamma känslor utan förändring. Men den som lyckas förbättra sin självkänsla får energi över i stället för att bli så totalupptagen av sig själv som man blir med en ständig, kritisk dialog inombords.

Om man har stora, otillfredsställda behov från barndomen?
– Då kan det bli jättejobbigt för partnern. Det brukar jag kalla för att man har hål i skeden: Hur mycket man än matar sig, rinner näringen ut på vägen. Den negativa självbilden gör att man inte vågar lita på den bekräftelse man får från omgivningen och så behöver man ständigt mera, säger hon.

Ibland under vårt samtal tänker jag på människor som verkar ha en ganska god självkänsla, för att i nästa stund se samma person med en dålig självkänsla. Hur hänger det ihop?
– Det är oerhört förenklat att tala om antingen god eller dålig självkänsla, utbrister Marta Cullberg Weston. Även med i huvudsak god självkänsla kan man ha sårbara punkter, sådana som får en i gungning. Jag tycker snarare att vi alla bär på ett självbildsbibliotek, där olika bilder aktualiseras i olika lägen.
Vilken grundstämning vi har beror på hur huvuddelen av självbilden ser ut. Sårbara punkter handlar om att vi fixerats vid en punkt i utvecklingen, där smärtsamma ursprungskänslor kastar ner oss i fallgropar och nattsvarta hål. Först när vi blir medvetna om sådana ursprungskänslor kan vi lära oss att läka dem och kompensera för dem. Med åren tenderar vi också att acceptera oss själva bättre.

Att förbättra sin självkänsla är för Marta Cullberg Weston detsamma som att arbeta för att få ett gott liv. Det är då vi har en chans att bli vuxna och visa personer som kan bottna i sig själva. Och om man har en god självkänsla kan man sätta gränser, då låter man sig inte behandlas illa, poängterar hon.
– Det är underbart att se när människor får syn på sina negativa självbilder och inser att dessa kan bero på vantolkningar. Det är som en revolution, den stund de kommer ner till kärnan och kan tycka om sig själva! Man kan säga att de har hittat hem.

Konsten att leva

Konsten att leva: Vipassana-meditation


Alla söker frid och harmoni, eftersom det är vad vi saknar i våra liv. Av och till upplever vi alla upprördhet, irritation, disharmoni och lidande. När man upplever dessa negativa känslor behåller man dem inte för sig själv, utan man sprider sin oro och sitt lidande till andra. Atmosfären genomsyras av dessa stämningar och de man kommer i kontakt med blir också oroliga, irriterade och spända. Detta kan verkligen inte vara det rätta sättet att leva.

Vi borde leva i frid med oss själva och i frid med andra. Människan är trots allt en social varelse. Vi måste leva i samhället tillsammans med andra människor. Men hur är det möjligt att leva fridfullt? Hur kan vi leva i harmoni med oss själva, och hur kan vi leva i frid och harmoni med vår omgivning, så att andra också kan leva fridfullt och harmoniskt?

Människor är uppjagade och oroliga. För att bli fria från dessa spänningar måste vi känna till deras ursprung, orsaken till lidandet. Om man undersöker problemet blir det tydligt att då man skapar en negativ känsla eller orenhet i sinnet, blir man uppjagad och orolig. En negativ känsla eller mental orenhet utesluter frid och harmoni.

Hur uppstår dessa negativa känslor? Genom att undersöka saken kan var och en få klarhet i detta. Jag blir olycklig när någon uppträder på ett sätt som jag inte tycker om, eller när något inträffar som jag ogillar. Något oönskat inträffar, och genast bygger jag upp spänningar inom mig. Något jag vill ska hända händer inte, något kommer i vägen, och åter igen bygger jag upp spänningar inom mig; jag börjar knyta knutar inom mig. Så länge man lever inträffar ständigt oönskade saker, medan det man vill ska hända kanske inte blir av, och man reagerar med att bygga upp spänningar och knyta knutar, gordiska knutar. Det är dessa reaktioner som gör kropp och sinne så spända, så fulla av negativa känslor och lidande.

Ett sätt att lösa problemet skulle kunna vara att ordna så att det aldrig inträffar något oönskat i mitt liv, att allting i stället sker helt enligt mina önskningar. Då måste jag skaffa mig en oerhörd makt, eller så måste någon med en sådan makt komma till min hjälp så fort jag begär det. Men det är naturligtvis omöjligt. Det finns inte någon i hela världen vars önskningar alltid blir uppfyllda, vars liv är sådant att allting sker precis som han vill. Hela tiden händer det saker som går emot våra önskningar. Så frågan uppstår: hur kan jag undvika att reagera blint på allt som sker och som går emot min vilja? Hur är det möjligt att inte bygga upp spänningar inom sig? Hur är det möjligt att förbli fridfull och harmonisk?

Visa och heliga människor i Indien och på andra platser studerade problemet och fann en lösning: när något oönskat inträffar och man börjar reagera med ilska, rädsla eller någon annan negativ känsla, då bör man så snabbt som möjligt avleda uppmärksamheten mot något annat. Man kan till exempel resa sig upp, och gå och dricka ett glas vatten. På så vis förstärks ilskan inte längre och börjar släppa. Eller börja räkna: ett, två, tre, fyra. Eller upprepa ett ord, en fras, ett mantra, kanske namnet på en gud eller en helig människa som du har stort förtroende för. Genom att göra detta avleder du sinnet, och till viss del blir du fri från den negativa känslan, från ilskan.

Denna lösning fungerade och den fungerar fortfarande. Var och en som gör så lugnar ner sig. Men det är en lösning som bara fungerar på sinnets medvetna plan. Vad man egentligen gör genom att avleda uppmärksamheten är att pressa ner den negativa känslan till det omedvetna, och där fortsätter man att utveckla samma orenheter. På sinnets yta finns ett skikt av frid och harmoni, men på djupet finns en sovande vulkan av borträngda negativa känslor som förr eller senare kommer att explodera i ett kraftigt utbrott.

Andra som utforskade den inre verkligheten gick längre i sitt sökande. Genom att själva uppleva kroppen och sinnets verklighet insåg de att man bara flyr undan problemet genom att avleda uppmärksamheten. Att fly är inte lösningen: man måste möta problemet. När en negativ känsla uppstår i sinnet måste den mötas. Man måste iaktta den. En mental orenhet avtar i styrka så snart man börjar iaktta den. Sakta klingar den av och försvinner.

En bra lösning, eftersom den undviker båda ytterligheterna - att förtränga och att ge fritt spelrum. Att låta den negativa känslan vara kvar i det omedvetna innebär att den inte löses upp; att låta den övergå i ord och handling skapar bara ytterligare problem. Men om man helt enkelt iakttar den negativa känslan blir den svagare och svagare och till slut upphör den helt - och man är befriad från den.

Det låter underbart, men är det praktiskt möjligt? När ilska uppstår övermannas vi så fort att vi inte ens märker vad som hänt. Och när ilskan har tagit överhanden gör och säger vi saker som är till skada för oss själva och andra. Senare, när ilskan klingat av, ångrar vi vad vi gjort och ber Gud eller någon person om förlåtelse: "Åh, jag gjorde ett misstag. Jag ber om förlåtelse." Men nästa gång vi hamnar i samma situation handlar vi på exakt samma sätt. All denna ånger är inte till någon hjälp för oss.

Problemet är att jag inte är medveten i det ögonblick då orenheten uppstår. Den börjar djupt nere i det omedvetna och när den nått det medvetna har den redan växt sig så stark att jag övermannas, och det går inte att iaktta den.

Då måste jag se till att jag hela tiden har en privatsekreterare hos mig, som så snart ilskan uppstår säger: "Chefen! Se upp! Ilska!" Eftersom jag inte vet vid vilken tid på dygnet ilskan kommer måste jag ha tre privatsekreterare som jobbar i skift, dygnet runt! Säg att jag har råd med det, och att ilska uppstår. En av mina sekreterare säger till mig: "Chefen, se upp - ilska!" Det första jag gör är att ge honom en örfil och skälla ut honom: "Din idiot! Tror du jag betalar dig för att du ska komma här och undervisa mig?" Jag blir så övermannad av ilskan att inga goda råd hjälper.

Anta istället att visheten får överhanden. Jag slår inte till honom, utan säger i stället: "Tack så mycket. Nu måste jag sätta mig ner och iaktta min ilska." Men är detta över huvud taget möjligt? Så snart jag sätter mig ner för att iaktta ilskan framträder föremålet för min ilska genast i sinnet - den person eller den händelse som gjorde att jag blev arg. Då iakttar jag inte själva ilskan, utan endast känslans yttre orsak. Det kommer bara leda till att ilskan mångfaldigas och förstärks - det är ingen lösning på problemet. Det är mycket svårt att iaktta en abstrakt negativ känsla, det vill säga att iaktta en känsla skild från det yttre objekt som framkallade den.

Men någon som uppnått den yttersta sanningen fann en praktisk lösning på problemet. Han upptäckte att när en negativ känsla uppstår i sinnet, händer samtidigt två saker i kroppen. Det ena är att andningen förlorar sin normala rytm. När en negativ känsla uppstår i sinnet blir andningen kraftigare, oroligare - det kan vem som helst lätt iaktta. Det andra är att på ett subtilare plan sker en biokemisk reaktion i kroppen - en kroppslig förnimmelse uppstår. Varje orenhet i sinnet leder till att en förnimmelse av något slag uppstår någonstans i kroppen.

Detta är en praktisk lösning. Det är mycket svårt att iaktta en abstrakt negativitet - abstrakt rädsla, abstrakt ilska eller abstrakt lidelse. Men med rätt instruktion och övning är det lätt att iaktta andningen och de kroppsliga förnimmelserna, som båda är direkt knutna till mentala orenheter.

Andningen och förnimmelserna hjälper mig på två sätt. För det första fungerar de som min privatsekreterare. Så snart en orenhet uppstår i sinnet förlorar andningen sin normala rytm och ropar till mig: "Se! Något har gått snett!" Jag kan inte ge min andning en örfil, utan jag måste acceptera varningen. På samma sätt visar mina förnimmelser att något har gått snett. När jag väl varnats kan jag börja iaktta min andning och mina förnimmelser, och jag kommer genast att märka att orenheten försvagas och försvinner.

Detta mentala/kroppsliga fenomen är som ett mynt med två sidor. På den ena sidan finns de tankar och känslor som uppstår i sinnet. På den andra sidan finns andning och kroppsförnimmelser. Varje tanke, varje känsla, varje mental orenhet - medveten eller omedveten - manifesterar sig i samma ögonblick i andning och i förnimmelser. Genom att iaktta andning eller förnimmelser iakttar jag alltså den mentala orenheten. I stället för att fly undan problemet möter jag verkligheten som den är. Då kommer jag att märka att orenheten förlorar i styrka: den kan inte längre övermanna mig som den gjorde förut. Om jag fortsätter att iaktta andning och förnimmelser kommer orenheten till slut att försvinna helt och hållet och stör inte längre min frid och harmoni.

Denna självobservation visar alltså verklighetens två sidor: den inre och den yttre. Tidigare såg man bara utanför sig själv och gick därför miste om den inre sanningen. Jag letade alltid efter orsaken till mitt lidande utanför mig, jag la alltid skulden på den yttre verkligheten och försökte förändra den. Eftersom jag inte var medveten om den inre verkligheten förstod jag inte heller att orsaken till mitt lidande egentligen finns inom mig, i att jag reagerar blint på behagliga och obehagliga förnimmelser.

Med lite övning kan jag nu se myntets andra sida. Jag kan vara medveten om min andning och om vad som händer i min kropp. Jag kan lära mig att iaktta såväl andningen som förnimmelserna objektivt, utan att förlora min mentala balans. Jag slutar att reagera blint, jag slutar att mångfaldiga och förstärka mitt lidande. I stället låter jag de mentala orenheterna manifestera sig och försvinna.

Ju mer man tillämpar denna teknik, ju mer befrias man från negativa känslor. Steg för steg befrias sinnet från dessa orenheter - sinnet blir rent och klart. Ett rent sinne genomsyras av kärlek - osjälvisk kärlek till andra; fullt av medkänsla för andras brister och lidande; fullt av glädje inför andras framgång och lycka; fullt av sinnesjämvikt, oavsett vilken situation som uppstår.

När man nått så långt börjar livsmönstret att förändras, och man kan inte längre göra eller säga något som skadar eller stör andras frid och harmoni. Ett balanserat sinne är inte bara fridfullt i sig själv, utan det hjälper också andra att uppnå frid. Hela atmosfären runt en sådan människa präglas av frid och harmoni, och detta kommer också att påverka andra.

Genom att förbli balanserad oavsett vad man upplever inom sig, utvecklar man även oberoende i förhållande till yttre händelser. Detta oberoende är dock inte verklighetsflykt eller likgiltighet i förhållande till världen och alla dess problem. En Vipassana-meditatör utvecklar i stället allt större känslighet för andras lidande och gör sitt yttersta för att lindra detta, men inte genom att bli uppjagad och irriterad, utan med ett sinne fullt av kärlek, medkänsla och sinnesjämvikt. Man lär sig helig oberördhet - att vara fullständigt hängiven i sin önskan och i sitt engagemang att hjälpa andra, och samtidigt behålla sin mentala balans. På detta sätt förblir man fridfull och lycklig samtidigt som man arbetar för andras frid och lycka.

Detta är vad Buddha lärde ut: konsten att leva. Han grundade aldrig någon religion eller någon "ism". Han instruerade aldrig sina efterföljare att utföra riter, ritualer eller tomma ceremonier. I stället lärde han människor att iaktta naturen som den är, genom att iaktta verkligheten inom sig. Så länge vi inte vet vad som händer inom oss fortsätter vi att reagera på ett sätt som är skadligt för oss själva och för andra. Men när vi iakttar verkligheten som den är uppstår vishet, och då kan vi lämna vanan att reagera omedvetet bakom oss. Så snart man inte längre reagerar blint blir man i stånd till verklig handling, handling som utgår från ett balanserat sinne, ett sinne som ser och förstår sanningen. Sådana handlingar kan bara vara positiva, kreativa och till hjälp för oss själva och för andra.

Det är alltså nödvändigt att lära känna sig själv - ett råd som alla visa människor har gett. Men det räcker inte att känna sig själv på ett intellektuellt plan, på idé- och teoriplanet. Inte heller hjälper det att känna sig själv på ett känslomässigt plan eller med stöd av trosföreställningar, genom att tro blint på vad man har hört och läst. Sådan kunskap räcker inte. Det är på det faktiska planet man måste lära känna sig själv. Man måste direkt uppleva de mentala/kroppsliga fenomenens verklighet. Det är bara denna erfarenhet som befriar oss från de mentala orenheterna, från lidandet.

Det är denna direkta erfarenhet av vår egen verklighet, denna teknik av själviakttagelse, som kallas Vipassana-meditation. På det språk som talades i Indien på Buddhas tid betyder passana att se på vanligt vis, med öppna ögon, medan Vipassana är att se saker som de egentligen är, inte bara som de förefaller. Vi måste tränga igenom den uppenbara, grövre sanningen, så att vi når den yttersta sanningen för hela vår mentala och fysiska struktur. När man upplever denna sanning slutar man att reagera blint och att skapa mentala orenheter, och därigenom börjar de gamla orenheterna gradvis att lösas upp. Man blir fri från allt lidande och upplever sann lycka.

Den träning som sker under en tiodagars kurs i Vipassana-meditation är uppdelad i tre steg: Först måste man avstå från allt tal och alla handlingar som stör andras frid och harmoni. Man kan inte arbeta med att befria sig från sinnets orenheter samtidigt som man talar och handlar på ett sätt som mångfaldigar och förstärker dessa orenheter. Därför är ett nödvändigt första steg att följa vissa grundläggande etiska regler. Man förbinder sig att inte döda, inte stjäla, inte ljuga, att avstå från sexuella handlingar, och inte använda några berusningsmedel. Genom att avstå från dessa handlingar ger man sinnet en möjlighet att lugna ner sig tillräckligt för att kunna utföra den förestående uppgiften.

Nästa steg är att behärska sitt vilda sinne någorlunda väl. Detta sker genom att man övar sinnet att fokusera på ett enda objekt: andningen. Man försöker hålla sin uppmärksamhet på andningen så länge som möjligt. Detta är inte en andningsövning - man försöker inte reglera eller styra andningen. I stället iakttar man den naturliga andningen som den är, när den går in och när den går ut. På detta sätt lugnar man ner sinnet ytterligare, så att det inte längre kan övermannas av kraftiga negativa känslor. Samtidigt blir sinnet skarpare, mer koncentrerat, mer känsligt, och kan på så vis utveckla insikt.

Dessa två första steg, att leva ett moraliskt liv och att behärska sinnet, är nödvändiga och givande i sig. Men de leder till bortträngning av negativa känslor om man inte tar ett tredje steg - att rena sinnet från alla orenheter genom att utveckla insikt i sin egen natur. Detta är Vipassana: att uppleva sin egen verklighet, genom systematisk och objektiv observation av de ständigt föränderliga mentala/fysiska fenomen som manifesterar sig som olika förnimmelser i kroppen. Detta är kulmen på Buddhas lära: självrening genom själviakttagelse.

Vipassana kan praktiseras av var och en. Alla ställs inför lidande, det är en universell sjuka som kräver ett universellt botemedel, ett botemedel som inte är bundet till särskilda trosföreställningar eller livsåskådningar. När man upplever ilska är det inte fråga om en buddhistisk, kristen, muslimsk eller judisk ilska. Ilska är ilska. När man blir uppjagad och orolig på grund av denna ilska, är de spänningar som uppstår inte kristna, hinduiska eller buddhistiska. Sjukan är universell. Botemedlet måste också vara universellt.

Vipassana är ett sådant universellt botemedel. Ingen kan ha något emot en samling levnadsregler som respekterar våra medmänniskors frid och harmoni. Ingen kan ha något emot att utveckla mental självbehärskning. Ingen kan ha något emot att utveckla insikt i sin egen natur, insikt som befriar sinnet från mentala orenheter. Vipassana är universellt.

Att iaktta verkligheten som den är genom att iaktta sanningen inom sig, det betyder att känna sig själv på det faktiska planet, det upplevda planet. Genom regelbunden träning befrias man från de orenheter som är lidandets orsak. Genom att tränga igenom en grov, yttre, och uppenbar sanning når man fram till sinnets och materiens yttersta sanning. Sedan transcenderar man även denna, och upplever en sanning som är bortom sinne och materia, bortom tid och rymd, bortom det betingade och det relativa: sanningen i fullständig befrielse från alla orenheter, från allt lidande. Vilket namn man ger denna yttersta sanning är irrelevant; det är allas slutmål.

egot 3

Att känna dig själv kontra att ha kunskap om dig själv

Du kanske inte vill lära känna dig själv för att du är rädd vad du kan få reda på. Många har en hemlig rädsla för att de ska vara dåliga människor. Men ingenting som du kan få reda på om dig själv är du.
Ingenting som du kan veta om dig själv är du.
Medan somliga inte vill veta vem de är därför att de är rädda, är andra omättligt nyfikna på vilka de är och vill veta mer och mer.

Du kanske är så fascinerad av dig själv att du ägnar åratal åt att gå i psykoanalys, gräver i varje liten aspekt av din barndom, blottlägger hemliga rädslor och önskningar och hittar lager efter lager av komplexa företeelser i din personighet och karaktär.
Efter tio år kanske terapeuten tröttnar på dig och säger åt dig att du är färdig med din terapi.
Han skickar hem dig med en dossier på femtusen sidor. Hela den handlar om dig,
här står det vem du är.

När du bär hem den tunga luntan ersätts den första tillfredsställelsen i att äntligen veta vem du är snart av en känsla av ofullständighet och en smygande misstanke om att det måste finnas mer att säga om dig än det här. Och det finns faktiskt mer – kanske inte i kvantitativa termer av flera fakta, utan saker av en djupare och mer kvalitativ art.
Det är inget fel med psykoanalys eller att ta reda på mer om ditt förflutna så länge du inte förväxlar kunskapen om dig själv med att känna dig själv.
Den femtusensidiga dossiern handlar om dig, om innehållet i ditt sinne som är betingat av det förflutna. Allt det som du får veta genom psykoanalys eller självobservation handlar om dig.
Det är inte du.

Det är innehållet, inte essensen. Att gå bortom egot är att kliva ur innehållet. Att känna dig själv är att vara dig själv, och att vara dig själv är att sluta identifiera dig med innehållet.

De flesta människor identifierar sig själva genom innehållet i sitt liv. Allt som du uppfattar, upplever, gör, tänker eller känner är innehållet. Innehållet är vad som fångar de flesta människors uppmärksamhet helt och hållet, och det är vad de identifierar sig med. När du tänker eller säger ”mitt liv” menar du inte det liv som du är utan det liv som du har, eller tycks ha. Det syftar på innehållet - din ålder, din häls, dina relationer, din ekonomi, ditt arbete och dina levnadsförhållanden, liksom ditt mentala och emotionella tillstånd. De inre och yttre omständigheterna i ditt liv, ditt förflutna och din framtid, hör till innehållet, liksom alla händelser, det vill säga allt som händer i ditt liv.

Vad finns det då förutom innehållet?

Det som gör det möjligt för innehållet att finnas – Medvetandets inre rymd.

Vad är egot 2

Egot 2
Egot i sig är inte fel, bara om du är omedveten om det.
När du kan se egot i dig själv börjar du gå bortom det. Ta inte egot på för stort allvar.
När du kommer på dig själv med att agera utifrån egot, le åt det
Hur kan mänskligheten låtit sig duperats sig det här så länge? Framför allt, kom att egot inte är något personligt. Du är inte ditt ego.
Om du ser egot som ditt eget personliga problem, är det bara ännu ett uttryck för egot.

Brist: Behov av mer
Egot identifierar sig med att ha, men tillfredställelse i att ha är ganska ytligt och kortlivat.
Bakom döljs en djup liggande känsla av otillfredställande, av ofullständighet, av ”inte tillräckligt”.
”Jag har inte tillräckligt än” med vilket egot egentligen menar: ” Jag är inte tillräcklig än”.
Som vi har sett är detta att ha – begreppet ägandet – en illusion skapad av egot för att uppnå en större soliditet och beständighet och för att utmärka sig, göra sig speciell. Men eftersom du inte kan finna dig själv genom att ha, finns det en annan och ännu starkare drivkraft bakom ägandet som har att göra med egots struktur: behovet av mer, vilket vi också kan kalla för ”brist.”

Inget ego kan klara sig särskilt länge utan behovet av mer. Därför är det så att upplevelsen av brist håller egot vid liv mycket längre än upplevelsen av ägande. Egot har behov av att ha mer än vad det behöver ha. Den ytliga tillfredsställelsen i att ha ersätts alltid med en upplevelse av brist. Det är det psykologiska behovet av mer, det vill säga mer saker att identifiera sig med.
Det är ett beroendeframkallande behov, inte ett autentiskt behov.

De som lider av bulimi tvingar ofta sig själva att kräkas så att de kan fotsätta äta. Hos dem är det sinnet som är hungrigt, inte kroppen.
Den här ätstörningen skulle försvinna av sig självt om personen ifråga, i ställer för att identifiera sig med sinnet, kunna komma i kontakt med sin kropp och känna kroppens äkta behov i stället för egots pseudobehov.

De flesta egon har motstridiga behov och önskningar. De vill ha olika saker vid olika tillfällen eller vet kanske inte ens vad de vill, förutom att de inte vill ha det de har: det som är nuet.
Olust, rastlöshet, leda, oro, missnöje är ett resultat av ouppfyllda önskningar, av en brist som inte har åtgärdats.



Egot är en samling återkommande tankeformer och inlärda mentala och emotionella mönster som har blivit ingjutna med en känsla av ”Jag”, en upplevelse av dig själv. Egot uppstår när upplevelsen av din inre varelse, din inre Närvaro, som är en formlös medvetenhet, blandas samman med formalen. Detta är innebörden av identifikation. Det är att glömma sin inre varelse, vilket är den primära villfarelsen, det vill säga illusionen om en absolut separation som förvandlar verkligheten till en mardröm.

Egots kärna
De flesta människor identifierar sig så fullständigt med rösten i huvudet – den ständiga strömmen av ofrivilliga och tvångsmässiga tankar och de känslor som åtföljer dem – att vi skulle kunna säga att dom är besatt av intellektet. Så länge som de är helt omedvetna om det här tror de att de är den som tänker.
Det här är det egostyrda tänkandet/sinnet. Vi kallar det egostyrt eftersom det finns en upplevelse av jag(ego) i varje tanke – varje minne, tolkning, åsikt, synpunkt, reaktion och känsla.
Det här är omedvetenheten, andligt talat. Ditt tänkande, innehållet i ditt sinne, är naturligtvis betingat av det förflutna: din uppfostran, kultur, familjebakgrund osv. Själva kärnan i all tankeverksamhet består av vissa repetitiva och bestående tankar, de känslor och reaktiva mönster som du identifierar dig starkt med . Denna varelse är i själva verket ”””Egot””””


Fortsättning följer,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,

Ursnitt av boken :::::::::En ny jord av Eckhart Tolle

Vad är egot ?

Egot
När egot befinner sig i krig, kom ihåg att det bara är en illusion som kämpar för sin överlevnad. Denna illusion tror att den är du. Det är inte lätt till en början att vara där som den iakttagande Närvaron, i synnerhet inte när egot befinner sig i överlevnadsläge eller om något känslomässigt mönster från det förflutna har aktiverats.
Men när du väl fått en upplevelse av det, kommer kraften i din närvaro att öka och egot kommer att förlora sitt grepp om dig.
På så sätt får du kontakt med en kraft i ditt liv som är långt större en egot, långt mer betydelsefullt än sinnet.
Det ända som krävs för att bli fri från egot är att vara medveten om det, eftersom medvetenhet och egot inte är förenligt med varandra. Medvetenheten är den kraft som ligger dolt i nuet.
Det är därför vi också kallar den för Närvaro. Det yttersta syftet med människans existens, det vill säga syftet med ditt liv, är att föra in denna kraft i den här världen. Det är också orsaken till att frihet från egot inte kan göras till mål att sträva efter och uppnå någon gång i framtiden.

Det är bara Närvaro som kan befria dig från egot, och du kan bara vara närvarande i nuet, inte i går eller i morgon. Endast Närvaron kan upphäva effekterna av det förflutna i dig och på så sätt omvandla ditt medvetandetillstånd.
Vad är andlig insikt? Tron på att du är en själ? Nej, det är en tanke. Den ligger lite närmare sanningen än den tanken som säger att du är den personen som din födelseattest säger att du är, men den är fortfarande en tanke. Andlig insikt är att se klart att det jag uppfattar, upplever, tänker eller känner inte är den jag är, att jag kan inte kan finna mig själv i alla de saker som ständigt passerar förbi och försvinner.

Alla strukturer är instabila
Oavsett på vilket sätt egot kommer till uttryck, är den omedvetna drivkraften bakom det att stärka bilden av den personen jag tror att jag är, det fantasi-jag som uppstod när intellektet - som både är en stor välsignelse och en stor förbannelse - börjar ta över och dölja den enkla men djupa glädjen i kontakten med den inre Närvaron, med källan.
Oavsett vilket beteende egot använder sig av är den dolda drivkraften alltid att skilja sig från mängden, att vara speciell, att ha kontroll, att sträva efter makt och uppmärksamhet, att skaffa sig mer av allt. Och naturligtvis behovet av att uppleva en känsla av separation, det vill säga behovet av motsättningar och fiender.

Egot vill alltid ha något av andra människor eller av olika situationer. Det finna alltid en dold agenda, alltid en känsla av ”fortfarande inte tillräckligt”, av brist och behov som behöver fyllas.
Egot använder människor och situationer för att få vad det vill ha, och inte änns när det lyckas varar tillfredsställelsen särskilt länge. Ofta stöter det på hinder i sin väg och för det mesta blir klyftan mellan ”det jag vill ha” och ”det som är” en ständig källa till oro och upprörda känslor.

Den bakomliggande känslan som styr egots alla aktiviteter är rädsla. Rädsla för att vara ingen, rädslan för att inte finns till, rädslan för döden. Alla egots aktiviteter syftar ytterst till att göra slut på denna rädsla, men det enda egot kan göra är att tillfälligt dölja den med hjälp av en nära relation eller en ny ägodel eller genom att vinna i det ena eller det andra. Illusionen kan aldrig ge äkta tillfredställelse. Endast sanningen om vem du är och insikten om den kan göra dig fri.

Egots behov att känna sig överlägsen
Låt oss säga att du står i begrepp att berätta någon nyhet om vad som har hänt. ”Gissa Vad?” Har du inte hört det här än? Jag ska berätta för dig. ” Om du är tillräkligt uppmärksam, tillräkligt närvarande kan du märka en tillfällig känsla av tillfredställelse inom dig precis innan du ska berätta nyheten, även om det är en dålig nyhet.
Detta beror på att på det faktum att det för ett kort ögonblick i egots ögon råder en obalans till din fördel mellan dig själv och den andra. Den tillfredsställelsen du känner härrör från egot, och den kommer från en känsla av att du har ett övertag över den andra personen. Även om han eller hon är självaste påven eller president, känner du dig överlägsen i det här ögonblicket eftersom de vet mer. Många människor är beroende av skvaller av just den anledningen. Dessutom innehåller skvaller ofta kritik mot andra människor, och det stärker egot genom den överlägsenheten negativa omdömet om andra ger.
Om någon har mer, vet mer eller kan göra mer än jag, känner sig egot hotat eftersom känslan av ”mindre” gör att det upplever sig som ”svagare” i förhållande till den andra personen. De kan då försöka återta sin position genom att på något sätt förminska, kritisera eller förringa värdet av den personens ägodelar, kunskaper eller förmågor.
Eller också kan egot byta strategi och i stället för att tävla mot den andra personen framhäva sig själv genom att förena sig med honom eller henne som det är så att han eller hon är viktiga i andras ögon.

Egot och Berömmelse
Det välkända fenomenet med ”Kändissnobben” det vill säga att i förbigående nämna vem man känner, är en del av egots strategier för att tillskansa sig en bättre identitet i andras ögon och därför i sina egna ögon genom att förknippas med den ”Viktiga personen”.
Albert Einstein, som beundrades som nästan övermänsklig och vars öde det var att bli en av de mest berömda människorna på jorden, identifierade sig aldrig med den bilden som det kollektiva medvetandet hade skapat av honom. Han förblev ödmjuk, fri från egot. Faktum var att han talade om ” en grotesk motsägelse mellan vad människor anser vara mina prestationer och förmågor och sanningen om vem jag är och vad jag kan åstadkomma.”

En genuin relation är en relation som inte domineras av egot och dess benägenhet att skapa bilder och befrämja sina egna behov/intressen.
I en genuin relation finns en öppen och vakenuppmärksamhet på den andra personen i vilket det inte finns några behov överhuvudtaget.
Denna vakna uppmärksamhet är den inre Närvaron. Det är en förutsättning för autentiska relationer. Egot vill alltid antingen ha något, eller om det inte tror att det kan få något av den andra så befinner det sig i ett tillstånd av fullständig likgiltighet.
Det bryr sig inte om dig.

Därmed är de tre mest framträdande kännetecknen på egobaserade relationer en upplevelse av brist, ouppfyllda önskningar(illska) bitterhet, skuldbeläggning, kagomål och likgiltighet.